100308.

Tusen veckor senare: ISTHISDESIRE.
---

Vi äro de minst väntade och de djupast röda

Dagen till ära:

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer.
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp.

Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli.
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

/Edith Södergran
---

100305.

Samtidigt som man väntar på att besökets hår från Göteborg ska bli rött målar jag naglarna i färgen It's genious M. Sen går vi ut. Jag har en helt ledig helg för att min kära kombo fyller år!
---

100304.

where are we?
what the hell is going on?
the dust has only just begun to form
crop circles in the carpet
sinking feeling

spin me round again
and rub my eyes,
this can't be happening
when busy streets a mess with people
would stop to hold their heads heavy
(här)
---

100303.

Såhär kan man se ut när solen kikar in när man äter frukost på en liten etta man delar med sin bästa vän. Inte så länge till dock, i april får vi varsitt rum med uteplats. Gillart. Jag missade ju våren idag. Har jobbat i världens ände från klockan tio till arton och har inte sett solen mer än när jag tog bussen dit. Deprimerande. Och på vägen hem gick bussen sönder och fick bärgas bort. Då frös jag. Nu är jag så trött så trött och ska se på Lipstick on Your Collar. Jag kommer kanske tillbaka, om ni vill(?).
---

100221.

Jag är kvar i Småland men har äntligen lyckats köpa en tågbiljett! Nu får vi bara se om tågen går imorgon också. Vi har ganska mycket snö här. Igår fotade mamma mig utanför huset. Snö som sagt. Men det blir väl vår någon gång också. Syns det att jag klippte mig i torsdags förresten?
---

100220.

Förmodligen insnöad i Småland.
---

100218: x4 golv

I min nya lägenhet.
---

100217: Ungefär såhär

Att lämna någon man älskar

Vi hade väl egentligen aldrig haft det dåligt. Vi var ett av de där paren som aldrig bråkade, som alltid skrattade, som aldrig frestades att slänga hårda ord mot varandra, som älskade varandra djupt men som kanske aldrig riktigt... pratade. Vi fastnade liksom halvvägs, i ett lyckorus som vi var så rädda att förstöra att vi aldrig vågade gå på djupet för att då kanske, kanske upptäcka att där saknades något mellan oss.

Förra våren kom han hem en dag; skakade och var nervös, slet av sig sin tröja i hallen. Mager, blek, tatuerad; och så med en ny text på armen. Mitt namn.

Jag log, vi kramades så hårt att jag knappt märkte klumpen i min mage.
Sommaren gick. Det var himmel för oss, och det var helvete, fast bara i mig.
Vid ett tillfälle satt vi på vårt hus terass. Jag sa som jag kände: "Hur fan ska det här funka? Jag vill springa i 190, och du du är så förbannat nöjd." Fast vi redde ut det där. Lite tillfälligt. Saker och ting skulle bli bättre. Och sedan åkte vi på semester tillsammans. Vinfylla på en brygga bland båtarna på franska rivieran. Jag tänkte att det här kanske var tillfället då vi skulle våga hoppa ur våra trygga förhållanderoller och komma varandra nära på riktigt. Men han sa saker till mig som jag bara lyssnade på lite vagt, jag sa saker som jag då trodde att han inte förstod. Och klumpen växte.

Någon månad senare, hemma igen. I köket. "Jag måste ut, härifrån, jag känner att vi inte utvecklas tillsammans längre". OCh hans svar: "Det är det som är skillnaden mellan dig och mig." "Varför ska vi utvecklas när det är så bra som det är?" Han hade slagit huvudet på spiken. Just det var skillnaden mellan oss.

På det svartvitrutiga köksgolvet skakade han. Efter drygt fyra år visade han mig för första gången sina tårar och viskade i en desperat omfamning "Hur kan du på allvar säga att vi inte ska vara tillsammans hela livet?". Orden har etsat sig fast. Under flera månader gick de på repeat i mitt huvud. Men jag hade bestämt mig.

Ofta saknar jag honom så att det skär i mig; min vän, min familj, min lycka mina tidiga 20-år: Det är vidrigt att lämna någon man älskar. Och jag älskar honom fortfarande; för den fantastiska person han är, för tiden vi hade tillsammans, men jag vet att han nu också vet att det var rätt.

I tisdags tatuerade han över mitt namn med en stor grön drake. Han har gått vidare, och det har jag också gjort, jag måste bara precis som han våga ta fram den vassa saxen och klippa navelsträngen på allvar.

För att jag inte kan säga det bättre själv. Från Raskatt/Jocelyn
---

100212.

Längtar efter sommaren när Malmös gator är snöfria igen. Jag har sår på knät tack vare isen. Dom senaste dagarna har två kära lagt upp bilder på allas vårat facebook från förra sommaren. Det såg ungefär ut såhär:


foto: marcus voellmy



foto: karen canales

Fint som snus.
---