onsdag, februari 17, 2010

100217: Ungefär såhär

Att lämna någon man älskar

Vi hade väl egentligen aldrig haft det dåligt. Vi var ett av de där paren som aldrig bråkade, som alltid skrattade, som aldrig frestades att slänga hårda ord mot varandra, som älskade varandra djupt men som kanske aldrig riktigt... pratade. Vi fastnade liksom halvvägs, i ett lyckorus som vi var så rädda att förstöra att vi aldrig vågade gå på djupet för att då kanske, kanske upptäcka att där saknades något mellan oss.

Förra våren kom han hem en dag; skakade och var nervös, slet av sig sin tröja i hallen. Mager, blek, tatuerad; och så med en ny text på armen. Mitt namn.

Jag log, vi kramades så hårt att jag knappt märkte klumpen i min mage.
Sommaren gick. Det var himmel för oss, och det var helvete, fast bara i mig.
Vid ett tillfälle satt vi på vårt hus terass. Jag sa som jag kände: "Hur fan ska det här funka? Jag vill springa i 190, och du du är så förbannat nöjd." Fast vi redde ut det där. Lite tillfälligt. Saker och ting skulle bli bättre. Och sedan åkte vi på semester tillsammans. Vinfylla på en brygga bland båtarna på franska rivieran. Jag tänkte att det här kanske var tillfället då vi skulle våga hoppa ur våra trygga förhållanderoller och komma varandra nära på riktigt. Men han sa saker till mig som jag bara lyssnade på lite vagt, jag sa saker som jag då trodde att han inte förstod. Och klumpen växte.

Någon månad senare, hemma igen. I köket. "Jag måste ut, härifrån, jag känner att vi inte utvecklas tillsammans längre". OCh hans svar: "Det är det som är skillnaden mellan dig och mig." "Varför ska vi utvecklas när det är så bra som det är?" Han hade slagit huvudet på spiken. Just det var skillnaden mellan oss.

På det svartvitrutiga köksgolvet skakade han. Efter drygt fyra år visade han mig för första gången sina tårar och viskade i en desperat omfamning "Hur kan du på allvar säga att vi inte ska vara tillsammans hela livet?". Orden har etsat sig fast. Under flera månader gick de på repeat i mitt huvud. Men jag hade bestämt mig.

Ofta saknar jag honom så att det skär i mig; min vän, min familj, min lycka mina tidiga 20-år: Det är vidrigt att lämna någon man älskar. Och jag älskar honom fortfarande; för den fantastiska person han är, för tiden vi hade tillsammans, men jag vet att han nu också vet att det var rätt.

I tisdags tatuerade han över mitt namn med en stor grön drake. Han har gått vidare, och det har jag också gjort, jag måste bara precis som han våga ta fram den vassa saxen och klippa navelsträngen på allvar.


För att jag inte kan säga det bättre själv. Från Raskatt/Jocelyn
---

3 kommentarer:

  1. det skar rakt in i mitt hjärta. som om det vore jag som skrivit texten. awgh. livet är skit.

    SvaraRadera
  2. Ja. Man ska inte nöja sig.

    SvaraRadera