Förlossningen.

Vi hade fått planerat kejsarsnitt satt till den 3:e mars. Men.

Runt klockan fem på morgonen den 28:e februari vaknade jag av att jag hade lite smått mensvärk i nedre delen av magen. Det kom lite då och då men gjorde inte ont direkt så jag tänkte att det helt säkert var förvärkar. Har ju haft sammandragningar förut som inte gjort ont alls men eftersom det närmade sig BF kändes det logiskt att värkarna kunde ändra karaktär. Tog ändå fram iPhonen och googlade lite om värkar och överallt stod det att det finns ingen tvekan när det är riktiga värkar, tvekar du är det förvärkar. Och jag som inte tyckte det gjorde speciellt ont och tvekade väldigt mycket blev ännu mer säker på att det var förvärkar. Håkan skulle jobba sin sista dag så jag ville inte oroa honom så jag sa inget. Tänkte berätta när han kom hem från jobbet och skulle vara ledig i en månad med mig/oss.

Sagt och gjort, runt tolv kom Håkan och hämtade mig med taxi från jobbet då vi skulle skriva under faderskap på Familjerätten nere vid Kronprinsen. Jag hade väl haft samma mensvärk hela förmiddagen men de hade inte blivit direkt värre så jag sa fortfarande ingenting till honom. Kan inte minnas att jag hade några värkar under tiden vi var på Familjerätten så jag glömde väl typ bort det också.

Efter att vi skrivit på papprena tog Håkan taxi tillbaks till jobbet och jag passade på att gå in på Hemköp på Kronprinsen innan jag tog bussen till Folkets park. Där gick jag in på Coop och handlade lite. Saker som kan vara bra att ha när man kommer hem från BB, som (veg) pyttipanna som går snabbt att steka upp när man inte har tid att laga mat. Där kände jag att det började göra lite mer ont men fortfarande inte så att jag trodde det var riktiga värkar. Jag gick i alla fall hem och tänkte att det skulle gå över.

Men det gjord det inte. Började mäta "förvärkarna" med värktimern jag har i mobilen och kunde väl efter en halvtimma konstatera att värkarna kom med ca 3 minuters mellanrum och var 40-60 sekunder långa. Fortfarande helt säker på att det var förvärkar. Det gjorde ju inte direkt ont.

Tänkte att det kanske är bäst att ringa till Barnmorska direkt ändå och höra vad dom säger. Vi hade ju planerat snitt till torsdagen den 3:e mars (om tre dagar) så det kanske är bäst att åka in på kontroll ändå. Så jag ringde och berättade om "förvärkarna" och hon tyckte att det var lika bra att jag kom in på kontroll eftersom jag skulle snittas. Behövde dock inte gå till förlossningen utan kunde lika gärna gå till prenatal-avdelningen sa hon.

Så nu klockan halv fyra ringer jag Håkan och berättar om "förvärkarna" för första gången. Men jag säger att han kan ta det lugnt för det är ju ingenting. Jag packar för säkerhetsskull BB-väskan medan Håkan gör sig klar på jobbet och cyklar hem. Vid fyra är han nog hemma och vi fixar det sista, men vi båda är ju säkra på att åka hem efter kontrollen igen.

Vi funderar på att ta taxi till kvinnokliniken men eftersom det är ganska nära ville jag gå. Onödigt att ta taxi när det är falsk alarm liksom. Och så är det ju så nära och jag hade ju inte direkt ont. Sagt och gjort, vi gick till sjukhuset. Jag stannade väl på vägen två gånger för det gjorde ju lite ont ändå.

Väl framme på prenatal-avdelningen vid halv fem fick jag lägga mig i en säng i ett dubbelrum och de satte på CTG. Den mäter fosterljuden (hjärtat) och värkar. Första värken jag får där började kännas lite mer och ja nu gjorde det ju ont. Barnmorskan ser att hjärtljuden på bebisen går ner när jag har värken så hon kallar in fler personer. Och nu! Nu börjar det kännas rejält alltså, var inte alls beredd på det här! Minns att jag säger till någon att om det gör så här ont i början hur står dom ut SEN när det börjar på riktigt!. Hjärtljuden på bebisen går i alla fall inte ner längre när jag har värkar så det kändes ju skönt.

Vet inte hur länge det gick men efter en stund kom i alla fall läkaren in och han kände igen mig och kunde till och med mitt namn. Vi har ju träffat han flera gånger förut på grund av att bebisen är tillväxthämmad. Jag har vid det här laget ganska jätteont och har ju inte tränat andning eller läst på så mycket om förlossningar eftersom jag ska snittas men jag försöker slappna av och andas ändå. Dom drar av mig byxorna och läkaren ska känna efter om jag öppnat mig något. Det hade jag. Fullt. Fullt öppen 10 centimeter. Ojdå tänkte jag. Barnmorskan känner efter också. Japp, helt öppen.

Nu blev det ju genast lite bråttom. Läkaren säger att han vill ha ut bebisen inom 30 minuter och ordinerar mig bricanyl (värkstillande) för att försöka stoppa värkarna lite. Sedan blir det full rulle. Människor överallt och dom rullar ut sängen upp på operation. Kateter sätts och alla saker lämnas kvar på prenatalavdelningen. Håkan får hoppa i någon slags operationsdräkt och dom byter om på mig. Det är minst 10 personer inne på operation och alla gör något med någonting. Två elever var med också. Jag måste sätta mig upp för att kunna få spinalbedövningen men får samtidigt en värk när dom säger att jag måste sitta still. Då blev jag arg. Gör det själv tänkte jag. Men när värken gick över gick det fint. Folk sätter hundra nålar i mig typ överallt och spänner upp ett skynke vid bröstet så jag och Håkan inte ska se något.

Som tur är verkar bedövningen snabbt och jag slipper sövas. Och så börjar dom. Det känns som att dom sliter och drar i alla mina inälvor, obehagligt men det gör inte ont. Och helt plötsligt håller någon en bebis vid våra huvuden och den gråter lite. Vi fattade inte ens att den kommit ut. Men så tar dom bebisen och Håkan får följa med en bit bort för att kolla så den mår bra. Fiffigt nog har dom en kamera vid bordet där bebisen ligger, och en teveskärm vid min säng så jag kan ändå se vad dom håller på med. Och så ser jag att det är en flicka! Så första ultraljudet visade rätt. Hon ligger som ett V precis som hon gjort i magen och jag skakar skakar och skakar. Samtidigt som jag blir ihopsydd.

Hon mådde bra och dom kommer och lägger henne en liten liten stund på mitt bröst och jag ser hennes små små naglar som är helt röda och ser jätteläskiga ut. Sen så säger dom att dom ska ta henne till neonatalavdelningen och så försvinner nästan allt folk från operationsrummet, inklusive Håkan och vår lilla bebis. Han fick förresten klippa navelsträngen också men han var ganska chockad hela tiden så han minns inte så mycket. Vi var ju så inställda på torsdagen. Personalen frågade honom hela tiden om han skulle svimma också, haha.

Och där låg jag kvar och blev ihopsydd. Här någonstans säger jag att jag inte ens hunnit säga till mamma att vi åkt in. Då fick jag låna deras telefon och ringa hem och berätta, hon blev nog ganska chockad hon med. När jag var klar fick jag åka i sängen i kulvertarna till uppvaket där jag låg några timmar tills jag kunde röra benen lite. Då kom två gubbar och körde mig till BB. Ensam fortfarande. Sen kom Håkan! Och så blev jag körd i sängen till min lilla bebis på neonatalavdelningen. Helt skrynklig och pytteliten men så söt så söt.



Och det var det. Så himla ont gör det ju inte att föda barn (hehe). Synd att hon låg på fel håll och var så liten annars hade jag kunnat föda vaginalt. Om hon legat med huvudet före hade det gått. Och det hade även gått i säte om hon varit lite större. Det sa läkaren i alla fall. Född i 38+2, 11 dagar före beräknat. Det var bra för henne att jag fick värkar, för det förbereder bebisen på det nya livet.

Och nu ligger hon här i min famn. Ines Gullan Sophia Håkansson.
---