Om Ines hjärta.

Imorse var vi på tredje besöket hos barnkardiologen. Det blev aldrig av att jag berättade om förra besöket som var för drygt två veckor sedan. Så jag kan ju ta det lite snabbt först.

Vi fick komma till en annan kardiolog denna andra gången, vilket skulle visa sig vara väldigt positivt då vi klickade bättre med honom. Ines låg snällt på sängen så han kunde genomföra ultraljudet utan några problem. Efteråt berättade han att han tyckte att hon såg lite påverkad ut med andning och vad han nu ser. Han frågade oss om vi tycker hon blir andfådd och svettig när hon äter men det tyckte vi inte. Då förklarade han att när hon äter är det som att vi skulle springa och äta samtidigt - jobbigt alltså. Hon får kämpa mycket mer vid amningen än friska barn. Samtidigt så går det åt mer kalorier eftersom hjärtat får pumpa extra på grund av hålet, vilket gör att hon kanske inte går upp jättemycket i vikt.

Läkaren berättade också att anledningen till att man väntar med operation är att man vill ge möjligheten för hålet att visa tecken på att vilja sluta sig själv, men i Lund där operationerna utförs väntar man bara tills man ser att det blir jobbigt för barnet. Det kändes så skönt att veta att man slipper vänta jättelänge och samtidigt se sin lilla bebis må sämre och sämre. Vi hade ganska många frågor med oss men han hade nästan svarat på alla innan vi hann fråga något. Men vi fick veta att hennes tillväxthämning inte har något med hjärtfelet att göra. Det spelar ingen roll, vid operation, att hon är liten. Riskerna är inte större eller fler då (annars tänkte vi att det var därför dom väntade med operation). Vi kan leva som vanligt och resa bort över helgen, symptomen kommer inte akut utan utvecklas över tid.

Han tyckte att vi skulle börja med medicin som ska göra att hon orkade äta mer, vätskedrivande medicin. Vi fick även träffa en dietist för att se om vi behövde ge tillskott i maten (jag hade då fått pumpa och tillsätta tillägget och ge i flaska). Dietisten tyckte dock att hon ökade så pass bra i vikt att det för tillfället inte behövdes så vi bokade en ny tid med henne en och en halv vecka senare. När man ger vätskedrivande så går man nästan alltid ner i vikt lite först av förklarliga skäl.

Sagt och gjort, vi började med medicinen två gånger om dagen. Vid nästa besök på BVC hade hon gått ner i vikt från 2510 gram till 2490 gram. Veckan efter (förra veckan alltså) hade hon gått upp till 2570 gram. Och på besöket hos dietisten på fredagen hade hon ökat ytterligare till 2660 gram. Dietisten var osäker på om vi behövde ge något extra till Ines men beslutade att vi kunde börja med lite i alla fall. Dock kunde vi ge det i en spruta i munnen efter hon ätit. Och 1 milliliter till att börja med bara. Ines är inte alls värst förtjust i den "proteinshaken" som vi kallar det.

Jag och Ines var även iväg och röntgade hennes lungor för att se om de var påverkade. Svaret skulle vi få veta på besöket idag hos kardiologen.

Och så till idag då.

Samma läkare, hurra! Men först vägde vi henne, 2795 gram! Nästan 2,8 kilo alltså, sicken tjockis va? Hon går alltså upp bra i vikt nu igen, 135 gram på fem dagar. Han berättade, efter att ha tittat på röntgenbilderna, att hennes lungor såg "bra" ut när man ser till hennes hjärtfel. Efter ultraljudet säger läkaren att hålet sitter på ett sånt ställe där han inte tror att det kommer växa igen av sig själv. Det är inte omöjligt men han tyckte ändå att hon var en god kandidat för operation. Vi blev väl lite chockade när han sa att det då förmodligen kommer ske inom några veckor. Tre-fyra veckor, men det är också upp till oss. Om vi vill fortsätta med medicin och vänta och se om det visar tecken på att sluta sig själv, men risken finns ju då att Ines börjar må dåligt/sämre. Ju mer påverkade dom är vid ingreppet ju jobbigare blir också återhämtningen efter en operation, så det är bra att inte vänta för länge.

Han berättade lite om hur ingreppet går till och att han skulle ringa till kirurgerna där idag eller imorgon och "sälja in" Ines. Sen skulle han ringa till oss och berätta vad kirurgerna säger.

Vi har väl hela tiden varit ganska inställda på att det kommer bli en operation men inte att det skulle ske så snabbt. Nu vet vi ju inte säkert vad kirurgerna säger men i alla fall. Det känns båda bra och väldigt läskigt. För Ines är ju det bästa om dom fixar det så snabbt som möjligt så hon kan slippa "springa och äta" och bli som en vanlig bebis. Då två kardiologer sagt att dom inte tror att det sluter sig själv är det ju bättre att laga hennes hjärta nu när hon är så liten, trots att vi inte ser att hon är påverkad. Sen ska hon bli frisk! Vår lilla tjej.

Så nu vet ni läget. Om det är något ni undrar, fråga bara.


Här är hon idag lilla skruttan. Sittandes (liggandes) i sin babysitter med Tiger bredvid. Han är dock inte så intressant än hehe.
---