Alltså livet.

Frånvaro var det här ja.

Det är det här med livet. Det kan vara överjävligt ibland. Så är det nu. Förstår inte vad livet har emot oss att vi skulle ha sådan jävla otur. Jag ser och läser om alla friska bebisar som tjockar till sig och utvecklas som dom ska medan alla säger "åh så liten och söt" till min bebis på 10 veckor. Jag hade inte klagat om jag fått en bebis på fem kilo just nu.

Har i en ungefär veckas tid känt att det är något mer som inte stämmer med älskade lilla Ines. Jag vet inte vad, men min magkänsla säger så. Jag vet även att hjärtfel ofta hör samman med andra fel. Och jag orkar inte mer. Ett hjärtfel klarar jag av. Ja. Det går att laga. Andra saker går det inte att göra något åt. Så jag ber för mitt liv att det är hjärtfelet som gör att Ines är så himla trött, att hon inte går upp i vikt och att hon inte riktigt hänger med i utvecklingen som andra bebisar. Men det får tiden utvisa.

Hade så sett fram emot den här sommaren när jag och Ines skulle hänga runt i parker, i stugan och sånt. Nu vill jag bara sitta hemma och gråta hela tiden.

Efter besök hos dietisten och hjärtsköterskan idag blev det bestämt att Ines ska äta varannan timme på dagen då hon inte ökat något i vikt på en vecka. Varannan gång ersättningen, varannan gång ammas. Samtidigt ska hon äta var tredje timma på natten. Hur ska jag orka? Och så fort jag tänker så får jag så dåligt samvete för att jag tycker det är jobbigt att ge mitt barn den näringen hon behöver. Det är ju inte mig det är synd om. Men att ställa klockan var tredje timme på natten för att gå upp och väcka en bebis som sover så himla gott är inte roligt, det ger mig snarare ångest.

Stackars stackars Ines. Varför skulle det här ske just dig?

Hatar livet.
---