Lilla lilla bebis.

Jag vet att jag varit lite frånvarande den senaste veckan. Tänkte berätta lite om vad som har hänt sen sist.

I tisdags var vi på vårt andra tillväxt-ultraljud då bebisen var -22% i vecka 32+3. Vi hade ju såklart hoppats på att den skulle växt till sig lite eller i alla fall skulle ligga på samma procent som sist. Men tyvärr var så inte fallet. Bebisen hade bara ökat 165 gram i vikt sen sist och låg nu på -30% vilket som räknas som tillväxthämmad. Vi kollade blodflöde (för att se så att bebisen får tillräckligt med näring från navelsträngen) och gjorde CTG (man följer bebisens hjärtslag under en viss tid) och bebisen mår bara fint därinne, men är som sagt liten. Så nu blir det ännu fler kontroller med blodflöde och CTG. Denna veckan har jag gjort det tre gånger. Men det känns så himla bra att dom har extra koll på oss och bebisen.

Nästa tillväxtultraljud blir om två veckor igen och vi håller verkligen tummarna för att bebisen inte faller ännu mer. Då pratade läkaren om att göra ett stresstest på bebisen för att se om den klarar av värkar, om inte blir det kejsarsnitt. Förstod dock inte om han menade då eller när det börjar närma sig. Men jag antar att om bebisen mår bättre utanför magen än innanför tar dom ut den. Jag har också blivit ordinerad vila så jag är sjukskriven ända fram till BF. Känns ganska skönt faktiskt. Men jag hade såklart hellre haft en normalstor bebis och jobbat så länge jag hade tänkt.

Och så ligger bebisen fortfarande med rumpan nedåt.

Till råga på allt så fick jag feber i onsdags och matlusten har väl inte varit vad den brukar. Idag är jag dock feberfri men så himla trött. Sover inte alls bra på nätterna. Håkan hade feber i helgen så det är ju han som smittat mig. Inte hög feber dock men jag får så himla ont i kroppen av att ligga ner hela tiden. Magen är ju ganska mycket i vägen också trots att jag inte tycker att den är så stor längre. Inte så konstigt kanske eftersom bebisen inte växer så mycket. Så jag ligger mest och vrider och vänder på mig och tycker synd om Håkan som måste upp och jobba men han lyckas visst sova ändå.

Ja, så så är läget med oss. Snart får vi ge oss ut och köpa mini-bebis-kläder i storlek 44 förmodligen. Och så har vi köpt en Maxi-Cosi! Den är så fin!

Och så måste jag bara säga att Håkan är världens världens bästa. Fattar inte hur jag kunde ha sån tur.
---