Igår skulle jag jogga 5 km var det tänkt, på eftermiddagen. Marcus kommer hem efter att ha varit och handlat precis under lägenheten och säger att det är väldigt halt ute. Äh säger jag och talar om att jag minsann joggat när det varit halt förut. Men nej. Det hade jag tydligen inte. Glad i hågen trots underkylt regn går jag ut och halkar ut på gatan. Envis som jag är tror jag att det ska gå bra att jogga ändå. Kan väl säga att jag tog steg på kanske 20-30 cm för att inte trilla. Jag fick hålla mig i lyktstolpar för att inte kana ut rakt i vägarna. "Sprang" så nära staket som möjligt för att ha något att hålla tag i om jag skulle tappa greppet. En man frågar mig varför man ska ut och jogga i det här vädret. "Jag undrar detsamma" svarar jag, och menar det. Den sista biten är jag inne i en kyrkogård och springer vid sidan på gruset, där det inte är riktigt lika halt, problemet med det är att det är stora träd kanske var tredje meter som jag måste "klättra" över innan jag kan springa vidare. Det måste sett roligt ut. I alla fall, jag tar mig runt 5-10 minuter saktare än jag planerat, med en medelpuls på kanske 55% av max.
Borde läst detta innan jag gav mig ut. Tack och lov kom jag hem med alla ben hela och lyckades att inte trilla en enda gång. Väldigt imponerande. Har nog aldrig varit med om sådan halka i hela mitt liv. Det var verkligen glashalt! Och jag överdriver inte.
Nu är det dags för långpass och det ser inte så halt ut idag så jag håller tummarna över att jag klarar mig idag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar